RIPOSA IN PACE
Igår fick jag riktigt tråkiga besked. Min kära, gamla farfar gick bort igår vid 15-tiden. Det var inte helt oväntat, eftersom han varit dålig väldigt länge. Vi trodde att farfar skulle dö för 5 år sedan eftersom han har haft alla möjliga sjukdomar som exempelvis stroke mm. Så det kom som en chock när farmor plötsligt dog för tre år sen eftersom hon alltid var mycket piggare. Det känns hemskt att säga, men jag är glad för farfars skull. Vi hälsade på honom sist vi var på Sicilien och han var verkligen inte sig själv.
Han och farmor bodde under sina sista år i sitt hem, en gigantisk lägenhet flera trappor upp, utan hiss. Min pappa och farbror har vägrat sätta in farfar på ett hem av olika anledningar. Kanske främst för att i Italien anses det lite "bättre" att bo hemma tills man dör, än att placeras på ett hem där man blir omhändertagen av främligar. Istället har farfar haft anställda som tagit hand om honom i hemmet. Desvärre har de haft jävligt otur med de anställda som ska ha skött farfar. Folk har stulit pengar - och värdesaker, slagit farfar och lämnat honom i sticket. En sak som har hållit farfar vid livet de senaste åren är nog förmodligen hans hopp. Min släkt på pappas sida talade nämligen aldrig om för honom att farmor dog. Kan ni tänka er? Han frågade vid ett par tillfällen var hon befann sig, men de sa att hon låg på sjukhuset och att det inte fanns möjlighet för dem att träffas. Farfar blev piggare till en början efter att farmor försvunnit ur hans liv och han började betala räkningar och annat som han inte brytt sig om tidigare. Han hoppades väl hela tiden att hon skulle komma hem och att de skulle få träffas igen. Jag kan tycka att det var väldigt egoistiskt av min släkt att göra så mot honom, samtidigt som jag förstår att de ville hålla han vid liv så länge som möjligt. Hade han fått veta tidigare att hon gått bort skulle han säkert gett upp hoppet och lämnat oss han med. När jag träffade honom 2009 var han relativt pigg och klar i huvudet. Men nu i sommar, 2011, kände han inte igen mig när vi besökte honom. Han kände inte igen min kusin, eller faster, sin egna dotter. Det enda som intresserade honom var tv:n. Att vara fängslad i sitt eget hem, inte komma ihåg sin familj, inte kunna gå på toa utan måsta använda kateter, inte ens veta vem det är som tar hand om en - det är inget värdigt liv att leva för en enda människa. Igår somnade han in i sitt eget hem, vilket känns som en lättnad. Det jag nu verkligen har lärt mig av att titta på hans livsöde är att hoppet är det sista som lämnar människan. La speranza è l'ultima a morire...
Han och farmor bodde under sina sista år i sitt hem, en gigantisk lägenhet flera trappor upp, utan hiss. Min pappa och farbror har vägrat sätta in farfar på ett hem av olika anledningar. Kanske främst för att i Italien anses det lite "bättre" att bo hemma tills man dör, än att placeras på ett hem där man blir omhändertagen av främligar. Istället har farfar haft anställda som tagit hand om honom i hemmet. Desvärre har de haft jävligt otur med de anställda som ska ha skött farfar. Folk har stulit pengar - och värdesaker, slagit farfar och lämnat honom i sticket. En sak som har hållit farfar vid livet de senaste åren är nog förmodligen hans hopp. Min släkt på pappas sida talade nämligen aldrig om för honom att farmor dog. Kan ni tänka er? Han frågade vid ett par tillfällen var hon befann sig, men de sa att hon låg på sjukhuset och att det inte fanns möjlighet för dem att träffas. Farfar blev piggare till en början efter att farmor försvunnit ur hans liv och han började betala räkningar och annat som han inte brytt sig om tidigare. Han hoppades väl hela tiden att hon skulle komma hem och att de skulle få träffas igen. Jag kan tycka att det var väldigt egoistiskt av min släkt att göra så mot honom, samtidigt som jag förstår att de ville hålla han vid liv så länge som möjligt. Hade han fått veta tidigare att hon gått bort skulle han säkert gett upp hoppet och lämnat oss han med. När jag träffade honom 2009 var han relativt pigg och klar i huvudet. Men nu i sommar, 2011, kände han inte igen mig när vi besökte honom. Han kände inte igen min kusin, eller faster, sin egna dotter. Det enda som intresserade honom var tv:n. Att vara fängslad i sitt eget hem, inte komma ihåg sin familj, inte kunna gå på toa utan måsta använda kateter, inte ens veta vem det är som tar hand om en - det är inget värdigt liv att leva för en enda människa. Igår somnade han in i sitt eget hem, vilket känns som en lättnad. Det jag nu verkligen har lärt mig av att titta på hans livsöde är att hoppet är det sista som lämnar människan. La speranza è l'ultima a morire...
Kommentarer
Trackback
